Jag trodde själv på det jag skrev när jag i måndags sa att jag troligen skulle komma med en rapport om Barcelona-helgen redan följande dag. Trots -- eller kanske på grund av? -- total ledighet och inga krav någonstans ifrån har jag ännu inte lyckats sätt ord på det som hände den gångna helgen. Först idag börjar jag känna att orden vill komma ut.
Eftersom det finns två separata trådar om konserterna kommer jag att dela upp rapporten i två delar. På ett sätt var det naturligtvis en enda stor upplevelse, men mina känslor och intryck de två kvällarna skiljer sig ändå markant.
Pga en tjänsteresa kunde jag inte åka till Barcelona förrän på konsertdagen. Faktum är att jag inte hade just någon marginal alls. Jag hinner bara checka in på hotellet, som ligger löjligt nära Camp Nou, innan det är dags. En halvtimme senare träffar jag Beppe från detta forum i hotellobbyn och vi knallar tillsammans iväg till arenan, fulla av förväntan.
Camp Nou är stort. Sa jag precis att det var stort? Jag menar, det är gigantiskt! Det ligger dessutom ett par andra skapligt stora arenor precis i anslutning, så utan Beppes hjälp vette tusan om jag hade hittat till min (vår -- vi hade samma entré även om vi skulle till olika sektioner) entré i tid. Vi kommer överens om en plats att träffas på efter konserten och skiljs sedan åt.
Väl inne på arenan köper jag en vattenflaska och en KitKat (jag hade inte ätit någon middag) innan jag letar upp min plats. Jag blir helt paff när jag ser vilken kanonbiljett jag har. Kan det verkligen stämma? Jag köpte nämligen biljetten den officiella vägen i något sorts extrasläpp efter att jag fått tag på en biljett till andra kvällen via Beppe här på forumet. Jag tog för givet att det var begränsad sikt som gällde, men jag hade alltså fel. Najs!
Ett par bilder som visar var jag satt:
Arenan är redan rätt packad med folk, och snart ser jag inte en enda lucka på sittplats. Å andra sidan har jag ingen kikare, och det är omöjligt att med blotta ögat se några detaljer på andra sidan arenan. Stämningen är i a f fullkomligt elektrisk kring 22 när konserten ska börja enligt biljetten. Vågen går några varv runt. Därefter mattas stämningen något och övergår i en sorts spänd, nästan krampaktig förväntan.
22:20 börjar "positivet" ljuda i högtalarna, och temperaturen stiger några grader. När bandet och sedan Bruce kommer in och börjar spela
"No Surrender" är hela Camp Nou omedelbart på fötter. Det är helt galet! Jag slås direkt av hur otroligt bra ljudet är. Troligtvis det bästa jag har upplevt på en utomhusarena. Och det redan på första låten (det brukar ju dröja ett tag för ljudkillarna att få till det annars)!
"No Surrender" hör dessutom till mina absoluta favoriter och var min personliga höjdpunkt på Ullevi 2003. Så, vädret är perfekt, himmelen beckmörk (pga den sena konsertstarten), publiken extatisk redan från första låten, ljudet fantastiskt... Det finns ingen annanstans på hela jorden som jag hellre skulle vilja vara än på Camp Nou denna underbara julikväll!
Egentligen är det hopplöst att ens ge sig in på att beskriva vad jag kände den här kvällen/natten. Ibland inträffar det att jag kommer ut från en konsert med en artist (vars musik jag känner till) utan någon egentlig koll på vilka låtar som spelades. Det är oftast precis den upplevelsen jag är ute efter: att bara låta musiken gå rakt genom mig helt oanalyserad. Det här var precis en sådan konsert. Men några reflektioner ska ni få i alla fall. Påfallande mycket av det jag kommer ihåg är faktiskt negativt, vilket ytterligare understryker hur sjukt stor den här upplevelsen var för mig: jag var så inne i min egen upplevelse att det bara var då och då jag blev medveten om faktiska skeenden runt omkring mig. Oftast när något gick snett så att magin tillfälligt bröts.
Ljudet var som sagt överlag helt suveränt, men jag har aldrig varit på en stor rockkonsert där teknikerna haft större problem med rundgång än på den här. Jag skulle tippa på 10-15 gånger då det blev ordentlig rundgång, med relativt jämna mellanrum under hela konserten. Jag tror att det var i början av
"Tunnel Of Love" då Bruce precis hade börjat sjunga som det var så illa (och ihållande) rundgång att Bruce tittade sig omkring och verkade undra om det var någon idé att fortsätta sjunga eller om han skulle bli tvungen att avbryta.
Under första halvan av konserten var faktiskt E Street Band påfallande ofokuserat. Det var ett antal mindre incidenter, men det mest konkreta exemplet var under
"Waitin' On A Sunny Day" då Bruce blev tvungen att räkna in bandet igen till versen
"Hard times baby, well they come to tell us all". Och på Ullevi andra kvällen var jag otroligt glad över att få höra
"Janey Don't You Lose Heart", men med handen på hjärtat gick den alldeles för långsamt där för att göra sig själv rättvisa. På Camp Nou denna kväll räknade Bruce in den i ett nästan för snabbt tempo, men detta till trots drog bandet igång den i ett tempo som var minst lika segt som på Ullevi. Bruce dirigerade med händerna "tempo, tempo, tempo!" tills bandet var uppe i en acceptabel hastighet. Tack och lov. Det blev därmed en kalasversion av låten!
Allsången denna kväll är vansinnigt mäktig! Och publiken sjunger med på alla möjliga och omöjliga ställen i så gott som alla låtar! Jag kommer nog aldrig uppleva något liknande. Detta till trots, sjöng nästan ingen i min närhet över huvud taget, så jag slapp tack och lov ha någon som sjöng falskt i örat och överröstade Bruce/bandet/allsångskören. Nu kanske det i stället blev
jag som förstörde delar av konserten för de som satt (stod) framför mig, men ingen vände sig om och kastade mördande blickar, så de får i så fall skylla sig själva för att de inte protesterade. Och senast jag kollade träffar jag i a f tonerna när jag sjunger.
När jag menar möjliga och omöjliga ställen, syftar jag dels på de uppenbara låtarna och partierna. För första gången någonsin live hör jag rätt text sjungas på första versen av
"Hungry Heart" (som vanligt sjungen av publiken), och raden
"Lay down your money and you play your part" är hur tydlig som helst samtliga gånger under låten. Jag höll fullkomligt på att trilla baklänges! En rolig detalj är att Bruce under denna låt försöker fästa en röd blomma (ros?) bakom vänster öra, men får till slut ge upp eftersom den inte vill sitta på plats mer än någon sekund. Efter låten applåderar f ö Bruce publiken länge och väl, och man kan läsa på hans läppar att han säger "very good!". Han är uppenbart tagen.
Utöver det fantastiska att få höra
"Tunnel Of Love" live, gjorde allsången i det instrumentala tema som börjar i sekund 21 i studioversionen att det brände till under ögonlocken. Fy f-n vad underbart! Spanjorerna verkar ha en helt annan allsångskultur än den jag är van vid från andra länder. Jag har en teori som jag även delade med mig av direkt efter konserten, angående spanjorernas benägenhet att skråla med även i dessa instumentala partier. Det var under matchen mellan Spanien och Ryssland i EM i fotboll där jag tyckte att de spanska spelarna var så tråkiga som inte sjöng med i nationalsången trots att publiken sjöng för full hals som jag fick veta att den ännu inte har någon text. Kan det vara så att spanjorer är så vana att "raj-raja" sig igenom sin nationalsång att de "raj-rajar" med i allt möjligt av bara farten? Jag vet inte, men vad jag vet är att jag fullkomligt älskade deras sätt att kollektivt sjunga sig igenom konserten.
Musikalisk höjdpunkt denna kväll blev precis som på Ullevi
"Because The Night". Trycket i allsången under refrängerna i den låten var det mäktigaste tryck jag upplevt i någon publik. Och Nisses solo...
det är bara att kapitulera! Jag vet vid det här laget vad han kan göra, men trots att jag instinktivt försöker värja mig, misslyckas jag återigen fatalt och drivs tillsammans med de övriga i publiken in i ett extatiskt tillstånd som nästan inte känns hälsosamt. Men ack så ljuvligt!
Starkaste låten rent emotionellt var annars
"Brilliant Disguise". Framförd relativt tidigt under kvällen, med en otroligt laddad stämning mellan Bruce och Patti, var publiken helt hänförd. Sättet Patti lutar sig mot Bruce skuldra på slutet... vet inte hur jag ska beskriva det. Det var så skört och så starkt på samma gång. Så utlämnande. Och pussen när låten var slut var gullig så klart.
Jag litar oftast till 100% på Bruce fingertoppskänsla när det gäller låtlistan. Oavsett om nästa låt är inplanerad eller ett spontant uppfyllande av något önskemål från publiken, blir det nästan alltid helt rätt. T ex känns
"Livin' In The Future" helt logisk efter den totala urladdning som
"Because The Night" innebar. För övrigt en låt som bara vuxit och vuxit för mig. Skulle tro att
"Livin' In The Future" inte är någon stor live-favorit hos den stora massan, men jag gillar den skarpt. Hursomhelst, min poäng är att jag oftast är helt nöjd med låtlistan. Jag skulle
inte vilja komponera en "drömlåtlista" och slänga in alla mina personliga favoriter och be Bruce uppfylla den. Av den enkla anledningen att jag anser att för att jag, och alla andra i publiken, ska få en stor upplevelse, krävs att låtarna fungerar för tillräckligt många, och är rätt
i sitt sammanhang.
Med risk för att stöta sig med hela halva forumet, skulle jag vilja påstå att det inte spelar någon roll hur mycket en liten del av publiken älskar när Bruce och bandet slänger in en låt som spelas väldigt sällan. Om det inte sker vid rätt tidpunkt, och/eller är en låt som trots allt väldigt många har hört (
"I'm Goin' Down" från söndagen är ett lysande exempel på det senare, se min rapport om andra kvällen), finns det en rätt stor risk att en majoritet av publiken på en så stor arena som Ullevi eller Camp Nou står som levande frågetecken när rariteten spelas. Om det blir för mycket sådant, stannar konserten av. Så medan vissa nära nog hatar s k "crowd-pleasers" som
"Hungry Heart",
"Mary's Place" och
"Waitin' On A Sunny Day", tycker jag att de fyller en jätteviktig funktion. Utöver att jag även älskar låtarna i fråga, förstås. Så'n är jag.
Till saken nu. Det finns faktiskt ett tillfälle under konserten där jag vill gå och dra något gammalt över mig. Det är då, efter en oerhört stark version av
"The Rising",
"Last To Die" börjar och stämningen tvärdör. Den funkar inte alls! Inte över huvud taget! Bandet ger allt, och det är musikaliskt inget fel på vare sig låten eller framförandet, men den får inget gensvar alls. Tack och lov förlåter vi honom för denna fadäs när
"Long Walk Home" drar igång. Den tidigare svackan är som bortblåst, och
"Badlands" är precis lika galen som jag förväntar mig av ett skälvande Camp Nou.
Jag skulle nästan kunna skriva en bok om extranumrena den här kvällen.
"Jungleland" som öppning... med ett saxsolo som (åtminstone från läktarplats, det kanske låter annorlunda på booten) låter starkt, passionerat, och alldeles fullkompligt lysande!
"Born To Run" känns därefter mer logisk än förlösande, men när
"Bobby Jean" kommer... Det var precis den låten som frälste mig på Stadion 1999. Jag var så fascinerad över att precis hela Stadion hade armarna i vädret och vajade fram och tillbaka i takt till musiken. Jag tvivlade inte ett ögonblick på att samma sak skulle hända på Camp Nou, men det är ändå en fantastisk upplevelse att verkligen få vara med om det. Hela låten igenom!
Därefter, till min fasa, kommer ögonblicket jag fruktat mest för sedan jag bestämde mig för att åka till Barcelona. Det finns blott en låt i hela Springsteens produktion som jag verkligen inte tål. Nej, det är inte
"Pony Boy", och det är inte
"57 Channels (And Nothin' On)". Jag skulle gladligen lyssna på dessa låtar på repeat en hel dag om jag på så vis slapp lyssna en enda gång på studioversionen av
"Glory Days". Vad jag fruktat? Att denna låt skulle spelas live i Barcelona och totalförstöra mitt humör. Vad händer? Den tokrockar!!!
Jag är precis lika galen och tokig som de övriga i publiken, och skrattgråter åt min tydligen totalt obefogade rädsla att låten skulle ha kunnat förstöra den här sagolika kvällen för mig.
När
"Dancing In The Dark" börjar, noterar jag att herren framför mig som har suttit still hela konserten blir upptvingad av sin flickvän/fru (som dansat som en tok mest hela tiden), och han släpper verkligen loss (om än på order). Liksom övriga arenan, men den har varit på benen i två och en halv timme redan.
"American Land" är lika svängig som vanligt, och jag som inte har någon koll på klockan (mitt armbandsur slutade funka förra veckan och jag har inte skaffat något nytt) tror att detta är sista låten. Men spanjorernas "olé olé" skanderar runt hela arenan så starkt att det nästan är befogat med öronproppar, och naturligtvis belönas vi med
"Twist & Shout": en galen version som tydligen varar i nära 20 minuter (enligt de som hade klockor)!
Sedan är det slut. Genomblöt av svett och oerhört törstig, men nästan osannolikt euforisk och lycklig, tar jag mig till mötesplatsen via en vattenförsäljare. Där träffar jag förutom Beppe även Incident77, och vi är alla lyriska. Vi börjar trava mot centrala Barcelona och vi bara bubblar. Efter ett tag blir vi tystare och tystare då vi inte hittar vare sig käk eller dricka någonstans. När vi äntligen hittar baguetter och vatten i en avsides butik sätter vi oss ner på ett litet torg och börjar återhämta oss fysiskt. Att sitta, tidigt på morgonen efter den bästa konserten jag någonsin sett, och få prata av sig tillsammans med några som förstår precis vad jag menar, i timmar... Lyckan är total!
Jag är tillbaka på hotellet 5:30, men kan inte lägga mig till ro förrän ca 7. Ställer klockan på 13. En ny dag, nya människor (Candys_Room och hans bror), och en ny konsert väntar.
(Fortsättning kommer att postas i tråden om andra konserten på Camp Nou)
Logga in
Registrera dig
Hjälp
jizzzon skrev 2008-07-20 17:56:
CiteraFlera
