Logga in
Registrera dig
Hjälp
Giorgio skrev 2010-04-06 kl. 17.06:
Jag postar i denna tråd, för det känns mest riktigt på nåt sätt.
Ja nu har jag varit på kurs! Ni har varit med mig allihopa för jag har talat om mitt forum och mina vänner där. Som är ni. Alldeles särskilt har Sir Fred varit med på kursen i sin frånvaro, eftersom han ville komma men inte fick, folk stod redan på kö – så populärt är det! Och jävlar vad bra det var. Jag känner mig som en ny människa. Idag ringde jag bara på det där jobbet jag var på intervju på (i februari – tiden går när man känner sig avstängd från sammanhangen). Jag visste att jag inte skulle få det men har inte vågat ringa förut. Nu bara: slå signalen, helt lugn i mig själv. Skälv. Själv.
Har varit så låg en längre tid. Självförtroendet bara dalat. Helt tappat tro på min riktning i livet, på hela meningen med alltihop. Och med detta följer naturligtvis tron på personlig utveckling, på möjligheten att komma vidare, och på nyttan med såna här kurser. Jag åkte mest av gammal vana.
Nånstans under kursen vände det. Kanske just för att vi har en miljö och en kultur (som vi byggt och utvecklat under många år) där ingen försöker påverka en. Alla bara tillåts vara där de är och blir sedda i det. Det är ett sätt att vara som är alltför bortglömt ute i den alldagliga världen. Men bland knasiga hippies som oss lever det. Och det roliga är att vi visserligen är knasiga (som jag tror alla människor är nånstans) men att vi verkligen är en disparat och ohomogen samling. Folk med så olika bakgrund dyker upp: dataprogrammerare, filmare, volvoanställda, brevbärare, skådisar, arkitekter, radiopratare, slöjdlärare, m.fl. För att nu kategorisera efter yrke.
Jag trodde fem dagar skulle bli outhärdligt långt. Men plötsligt swisch var det slut.
Men all kärlek jag fick, särskilt mot slutet, får mig att känna mig som Joel i Minneapolis. Love love love. Ingen löjlig fejkhippiekärlek utan varm mottaglig öppenhet för vem man är. Jag är till exempel nu inbjuden till Malmö av en hel massa människor, för att hänga, för att gå ut på klubb och ta över, för att bo i framtida kollektiv. Tja, kollektiv… har inte precis varit del av min vision om livet under de senaste 20 åren. Men jag blev verkligt glad över förfrågan, den kom från en person jag verkligen respekterar och känner kärlek till, och som för några år sen förhöll sig ganska avvaktande när jag uttryckte att jag ville vara hans vän.
Sen blev jag lite småkär i en dansk tjej också, upptäckte jag på slutet. Inte för att jag tror vi har så mycket gemensamt, allra minst ålder, men vilka ögon, vilken närvaro. Vilka kramar –heeeeeey! Man kommer vissa människor närmare på fem dagar än man gör med andra på femtio år. På vissa plan känner de här mig bättre än min egen familj.
Man kan komma människor fysiskt nära i dans, utan att yttra ett ord. Som sex ungefär. Jag älskar att dansa. Före jag var tjugo dansade jag aldrig. Trodde inte det var min grej. Nu kan jag komma i sånt flow på golvet att en person ropar tvärs över hela rummet: ”Jörgen jag älskar dig!!!” Andra kommer fram långt senare och bara säger att de älskar att se mig dansa. Gissa om man blir glad. Och jag är verkligen ingen särskilt teknisk eller elegant dansare. Men jag har upptäckt att jag lyssnar på musik lika mycket med kroppen som med öronen. Dans är närvaro. Dans kan vara att stå alldeles stilla. Jag försöker att inte röra mig förrän kroppen vill det. Att slentriandansa gör en bara trött. Men väntar man in rörelsen sker den av sig själv. Skälv. Själv. Till slut kan man hamna i trans. Vara enbart liv, som en i gruppen uttryckte det, det vill säga att man glömmer sitt ego för en stund (sen blossar det upp igen när man får uppskattning, ja ja).
Såg ni Vetenskapligt magasin på SvT igår? Kommer i repris till helgen. Det handlade om människans ursprung, vad som gör oss till människor, vad som skiljer oss från djuren. En av de fundamentala grejerna är att hjälpa varandra i grupp, och att stärka samhörigheten genom symboliska riter och konst. Att röra sig tillsammans rytmiskt är unikt för människan, och var essentiellt under tiotusentals år för vår överlevnad. Sug på den. Människor är inte gjorda för att leva i så stora samhällen, eller i så små enheter (kärnfamiljer, enpersonshushåll) som vi gör. Vi är ämnade att leva i grupp och göra saker tillsammans.
Det kändes oerhört synkronistiskt att komma hem igår kväll, sätta på teven och hamna i ett program som säger att den senaste vetenskapen kommit fram till är det som gör oss mänskliga är just det som jag precis varit med och utövat under mina senaste dagar.
Vi matbordet igår satt vi och pratade lite om det några stycken. En kille sa att han trivdes att vara ensam. Jag frågade honom vad det var han fick ensam som han inte fick ihop med andra människor. Han hade inget svar riktigt på det. Jag berättade om mitt eget svar: Det jag får när jag lever ensam är att jag slipper kompromisserna. Varje möte med en annan människa innebär en kompromiss. Inuti mig alltså. Jag anpassar mig till motparten. Detta är slitsamt och uttröttande. Ensamheten är en befrielse från detta. Men när jag slipper dessa kompromisser med mig själv skälv själv, i de stunder när jag bara är autentisk och kärleksfull, då behöver jag inte ensamheten. När jag sagt detta och tittade på honom hade han tårar i ögonen och sa tyst ”Ho!” (vilket betyder att man håller med om nåt på hippiespråk).
In the end I guess that individual freedom, when it’s not connected to some sort of community, or friends, or the world outside, ends up feeling pretty meaningless.
Ja nu har jag varit på kurs! Ni har varit med mig allihopa för jag har talat om mitt forum och mina vänner där. Som är ni. Alldeles särskilt har Sir Fred varit med på kursen i sin frånvaro, eftersom han ville komma men inte fick, folk stod redan på kö – så populärt är det! Och jävlar vad bra det var. Jag känner mig som en ny människa. Idag ringde jag bara på det där jobbet jag var på intervju på (i februari – tiden går när man känner sig avstängd från sammanhangen). Jag visste att jag inte skulle få det men har inte vågat ringa förut. Nu bara: slå signalen, helt lugn i mig själv. Skälv. Själv.
Har varit så låg en längre tid. Självförtroendet bara dalat. Helt tappat tro på min riktning i livet, på hela meningen med alltihop. Och med detta följer naturligtvis tron på personlig utveckling, på möjligheten att komma vidare, och på nyttan med såna här kurser. Jag åkte mest av gammal vana.
Nånstans under kursen vände det. Kanske just för att vi har en miljö och en kultur (som vi byggt och utvecklat under många år) där ingen försöker påverka en. Alla bara tillåts vara där de är och blir sedda i det. Det är ett sätt att vara som är alltför bortglömt ute i den alldagliga världen. Men bland knasiga hippies som oss lever det. Och det roliga är att vi visserligen är knasiga (som jag tror alla människor är nånstans) men att vi verkligen är en disparat och ohomogen samling. Folk med så olika bakgrund dyker upp: dataprogrammerare, filmare, volvoanställda, brevbärare, skådisar, arkitekter, radiopratare, slöjdlärare, m.fl. För att nu kategorisera efter yrke.
Jag trodde fem dagar skulle bli outhärdligt långt. Men plötsligt swisch var det slut.
Men all kärlek jag fick, särskilt mot slutet, får mig att känna mig som Joel i Minneapolis. Love love love. Ingen löjlig fejkhippiekärlek utan varm mottaglig öppenhet för vem man är. Jag är till exempel nu inbjuden till Malmö av en hel massa människor, för att hänga, för att gå ut på klubb och ta över, för att bo i framtida kollektiv. Tja, kollektiv… har inte precis varit del av min vision om livet under de senaste 20 åren. Men jag blev verkligt glad över förfrågan, den kom från en person jag verkligen respekterar och känner kärlek till, och som för några år sen förhöll sig ganska avvaktande när jag uttryckte att jag ville vara hans vän.
Sen blev jag lite småkär i en dansk tjej också, upptäckte jag på slutet. Inte för att jag tror vi har så mycket gemensamt, allra minst ålder, men vilka ögon, vilken närvaro. Vilka kramar –heeeeeey! Man kommer vissa människor närmare på fem dagar än man gör med andra på femtio år. På vissa plan känner de här mig bättre än min egen familj.
Man kan komma människor fysiskt nära i dans, utan att yttra ett ord. Som sex ungefär. Jag älskar att dansa. Före jag var tjugo dansade jag aldrig. Trodde inte det var min grej. Nu kan jag komma i sånt flow på golvet att en person ropar tvärs över hela rummet: ”Jörgen jag älskar dig!!!” Andra kommer fram långt senare och bara säger att de älskar att se mig dansa. Gissa om man blir glad. Och jag är verkligen ingen särskilt teknisk eller elegant dansare. Men jag har upptäckt att jag lyssnar på musik lika mycket med kroppen som med öronen. Dans är närvaro. Dans kan vara att stå alldeles stilla. Jag försöker att inte röra mig förrän kroppen vill det. Att slentriandansa gör en bara trött. Men väntar man in rörelsen sker den av sig själv. Skälv. Själv. Till slut kan man hamna i trans. Vara enbart liv, som en i gruppen uttryckte det, det vill säga att man glömmer sitt ego för en stund (sen blossar det upp igen när man får uppskattning, ja ja).
Såg ni Vetenskapligt magasin på SvT igår? Kommer i repris till helgen. Det handlade om människans ursprung, vad som gör oss till människor, vad som skiljer oss från djuren. En av de fundamentala grejerna är att hjälpa varandra i grupp, och att stärka samhörigheten genom symboliska riter och konst. Att röra sig tillsammans rytmiskt är unikt för människan, och var essentiellt under tiotusentals år för vår överlevnad. Sug på den. Människor är inte gjorda för att leva i så stora samhällen, eller i så små enheter (kärnfamiljer, enpersonshushåll) som vi gör. Vi är ämnade att leva i grupp och göra saker tillsammans.
Det kändes oerhört synkronistiskt att komma hem igår kväll, sätta på teven och hamna i ett program som säger att den senaste vetenskapen kommit fram till är det som gör oss mänskliga är just det som jag precis varit med och utövat under mina senaste dagar.
Vi matbordet igår satt vi och pratade lite om det några stycken. En kille sa att han trivdes att vara ensam. Jag frågade honom vad det var han fick ensam som han inte fick ihop med andra människor. Han hade inget svar riktigt på det. Jag berättade om mitt eget svar: Det jag får när jag lever ensam är att jag slipper kompromisserna. Varje möte med en annan människa innebär en kompromiss. Inuti mig alltså. Jag anpassar mig till motparten. Detta är slitsamt och uttröttande. Ensamheten är en befrielse från detta. Men när jag slipper dessa kompromisser med mig själv skälv själv, i de stunder när jag bara är autentisk och kärleksfull, då behöver jag inte ensamheten. När jag sagt detta och tittade på honom hade han tårar i ögonen och sa tyst ”Ho!” (vilket betyder att man håller med om nåt på hippiespråk).
In the end I guess that individual freedom, when it’s not connected to some sort of community, or friends, or the world outside, ends up feeling pretty meaningless.
Ho!
(jag.var.just.där.)
CiteraFlera
