Fred skrev 2010-12-01 kl. 23.57:
1 fel. Byt ut The Way mot The Promise. Den knäcker, även i denna version. Jag lovar.
Giorgio skrev 2010-12-02 kl. 01.17:
Men Jonas, du brukar ju framhålla Hovet-versionen. Och den kan du ju inte tycka är i närheten av Seattle 78.
För min del är Seattle helt ultimat i sitt slag, men den här The Promise-versionen är annurlunda, den har nåt eget, framför allt i hur melodin går på refrängen, som ihop med bandkompet gör den massivt nedmalande, som en uppgiven ångvält på väg mot undergången. Just att melodin går ner i stället för upp på slutets "away" kändes till en början som en besvikelse men har växt till en styrka i egen rätt för mig.
För min del är Seattle helt ultimat i sitt slag, men den här The Promise-versionen är annurlunda, den har nåt eget, framför allt i hur melodin går på refrängen, som ihop med bandkompet gör den massivt nedmalande, som en uppgiven ångvält på väg mot undergången. Just att melodin går ner i stället för upp på slutets "away" kändes till en början som en besvikelse men har växt till en styrka i egen rätt för mig.
Nu har jag lyssnat på The Promise (ja låten alltså), boxversionen i lugn och ro i hörlurar. Och jag bestämde mig för att koppla bort hur jag vill att den ska låta när den är som bäst. Och då hade ni ju rätt, den här versionen är riktigt grymt bra den här

Jepp, jag brukar framhålla Hovet-versionen, för min egen del var det ett av de finaste ögonblicken på en Bruce-konsert där jag själv varit på plats. Bruce ensam vid pianot under spotlighten, helt knäpptyst i lokalen och Bruce sjungandes THE PROMISE med så mycket känsla. Underbart.