Roll of the Dice skrev 2012-04-04 kl. 17.29:
Det kan väl bara vara jag?

Ja det var säkert det Stillilllife avsåg. Ville bara lyfta fram att jen123 i mina ögon inte "heller" intog en särskilt ödmjuk attityd.
Apropå behov spelade jag lite Bruce för min flickvän. Jag funderade på vad som kunde gå hem, eller vad som åtminstone kunde förklara poängen med bruceriet. Jag valde The River-monologen från liveboxen samt själva låten.
Hon blev berörd av att jag blev så berörd men själv kunde hon inte alls identifiera sig. Hon beskrev det (både monologen och låten) som en modern problemformulering, i motsats till postmodern. Att det Springsteen beskriver är ett antal begränsningar, inre och yttre, som måste övervinnas. Kampen för detta är själva kärnan i musiken. Jävlar vad rätt hon träffade på bara en lyssning!
Anledningen till att detta inte berörde henne särskilt mycket är hon aldrig själv haft dessa begränsningar. Hon har alltid varit begåvad och rik och haft alla möjligheter. Hennes issue har alltså istället varit det gränslösa. Hon har längtat efter gränser, ramar. Helt omvänt från mig. Därför har Springsteens musik inte så mycket att säga henne.
En klockren illustration av behovsteorin. Det handlar alltså inte i grunden om enskilda låtar för enskilda tillfällen, utan om hur hela musikens essens kan tilltala en eller inte, utifrån den individ man är och de saker man brottas med i livet.