[Kragnert]

haavard skrev 2019-05-26 kl. 20.11:

Jag ska inte jämställa det här med Rum/River, men faktum är att jag tycker det började gå utför redan under 70-talet. För mig kom han aldrig tillbaks till det ungdomliga och hungriga han visade i Greetings.

Jag tyckte ju Ulf tog i, men du tycker att det här gått utför sedan debuten.

[ulf]

Hello sunshine har ju ett tema vi väl känner igen: ensamheten lockelse versus nödvändigheten av gemenskap och gemenskapens lycka. Den förra är vår hjältes historia, den senare är vad han vet vara grunden för människan. Ensamheten (regnig och grå, bortgående från allt, släntrande genom tomma gator, utan någon ort för kvardröjande verklig tillvaro, leder av sig själv till glorifiering av den alienationen som vi alla är en del av: du kan faktiskt bli för förtjust, ja du kan t.o.m. sägas bli kär i din egen sorgsenhet, du går för långt i ditt egoistiska idisslande av din ensamhet, ja du inte bara går för långt, du t.o.m. lämnar det ansvar vi i själva verket har för varandra och vårt vackra klots framtid. Vetskapen om att denna maktlösa alienations ensamma regnighet och gråhet hotar möjligheten av vår gemensamhets soliga framtid, får vår hjälte att innerligt be solen att dröja kvar. Så länge solen skiner över oss, utgör ensamhetens kravlande i dess skugga inget hot.

Inlägget har ändrats av ulf: 2019-05-27 kl. 08.27

[ulf]

jag glömde tillägga, att haavards påstående är lika intressant som provokativt;
men hur skulle du, om jag bad dig (vilket jag gör) argumentera för din ståndpunkt?

Inlägget har ändrats av ulf: 2019-05-27 kl. 09.03

[Kragnert]

Min ståndpunkt? Det skulle i s f vara att det gick upp och ner mellan Tunnel of love och Magic, men att kvaliteten därefter tagit ett dyk. Det är klart att det blir subjektivt, men jag skulle säga att tiden efter Magic har präglats av att det generellt liksom saknat pregnans. Mycket skulle jag säga förklaras av att han ägnat sig åt luftig pop och det är ett område jag verkligen inte tycker han behärskar. Det låter inte som han menar det han sjunger.

[Kragnert]

Sen tycker jag ju inte att Haavards påstående är särskilt provokativt. Mest roligt. Att redan BTR skulle lida av att det inte lät lika bra som förr.

[Kragnert]

Bland lyssnare som inte är hardcore Springsteen fans borde det ju vara en inte helt ovanlig åsikt att de två första är de bästa (om man i den gruppen lyssnare skulle kunna få fram en åsikt om frågan). De har ju element av musikaliska influenser resten av hans diskografi saknar.

[ulf]

Ah, du menar att Haavards påstående var ironi? Du ser, ett pretto som jag tar allt så allvarligt, och är blind för det humoristiska! Nåväl, det
var, tyckte jag, ett intressant förslag, och hade gärna sett det utvecklats, även om du ger några ledtrådar till hur ett sådant utvecklande
skulle ha kunnat tett sig. I övrigt är min uppfattning den, att S:s verk är verkligen intressant fram till och Tunnel of Love, och sedan bleknar
med upp och nedgångar. Orsaken till denna nedgång har jag många gånger angett i detta forum, här en sammanfattning:

Han
LEVITERAR sig (Greetings from Asbury Park) upp ur Faderns, Skolans, Kyrkans, Kroppsarbetets, Kravens Labyrint på den allt neddragande Jorden, mot Friheten = Solen (Sun Records, Sol-Kungen: Elvis); men finner, att han åt sig skapat en liten, från Världen åtskild barnslig Värld (ett cirkusliv, ett strandpromenadsliv, ett flipperspelsliv), och nu
LÖSGÖR han sig (The Vild, the Innocent & the E-street Shuffle) detta sitt från Labyrinten åtskilda, till synes vilda och oskyldiga liv; han återvänder, men icke till ett liv inom Labyrinten, utan till ett liv inom vilket han
FLYR från densamma (Born to Run). Men bara för att erfara, att hans varje hans tillvaro inom rockenroll, alltså även den nuvarande, i motsats till vad han hållit för sant, hela tiden varit en del av Labyrinten. Nu återstår ingenting annat, än att vända sig MOT Labyrinten, och nu, inom sin nya rocknroll-tillvaro,
STRIDER han mot Labyrinten (Darkness on the edge of town): att rasera densamma, är nu hans enda mål. De, som icke delar detta hans mål, försakar han. Han blir därför ensam. Han blir åtskild. Han löses upp. Och inser, att den rocknroll, inom vilken han har sin tillvaro, med nödvändighet lett honom mot till denna avgrund. Han inser, att icke rocknroll, utan mänskliga relationer är frälsningen från den tomhet, som nu hotar att uppsluka honom; nu
KNYTER han just dessa band som binder (The River, Nebraska, Born in the USA) men han knyter dem inom sin rocknrolltillvaro; och han finner nu, att han
KLYVES (Tunnel of Love) i två: hans ena jag är vänt mot tillvaron inom de band som binder, hans andra, motsatta jag är däremot vänt mot tillvaron inom rocknrollen; men det senare är grunden för det förra, och måste därför vinna, och tillvaron inom de band som binder, går under.
Och så är han helt på det klara med, att ska han icke gå sin undergång till mötes, måste han kasta om förhållandet mellan banden som binder och rocknrollen: de band som binder måste utgöra grunden för hans tillvaro, och därmed också grunden för hans nya art av rocknroll. Detta är den nya ståndpunkten. Från och och med nu har rocknrollen sin plats inom de band som binder.

Vi har nu på SVT sett ytterligare ett av dessa av Landau och Springsteen tillrättalagda och polerade bilder av Springsteens liv, och jag undrar varför de tycks dem så nödvändiga. En präktig, klok man som hyllar De band som binder, men helt saknar - rocknroll!

Inlägget har ändrats av ulf: 2019-05-29 kl. 08.59

[Kragnert]

Nej. Jag tror inte det var ironiskt. Jag tror han menade det han skrev. Men det innebär ju inte att det inte kan vara roligt. Det som är roligt är ju att det är en åsikt som avviker så kraftigt från normen i kombination med att det finns en 'Det var bättre förr'-mentalitet som ofta blir just rolig.

Svårt att sätta fingret på det komiska men det blir lite som när Neil Young kallar Frank Sampedro 'The New guy' för att han ersatteDanny Whitten 1975.

[Kragnert]

ulf skrev 2019-05-29 kl. 09.57:

Vi har nu på SVT sett ytterligare ett av dessa av Landau och Springsteen tillrättalagda och polerade bilder av Springsteens liv, och jag undrar varför de tycks dem så nödvändiga. En präktig, klok man som hyllar De band som binder, men helt saknar - rocknroll!

Ett sätt att se på det är detta. Om man tänker på dokumentären som ett konstverk kan man ställa intill ett av hans två senaste alster där diktjaget bekymrat konstaterar att han varit "too fond of the blues". Det finns m a o nån slags oro om att mörkret och desperationen -r'n'r om du så vill - inte är bra för honom i stort. Om man ser den Springsteen som framträder i dokun som ett diktjag i samma position skulle man ju kunna se berättelsen som ett jag som verkligen kämpar med att följa ljuset istället för mörkret och hela tiden väljer att berätta den ljusa historien om sig själv mer för att övertyga sig själv om vem han egentligen är än någon annan.

[ulf]

Kragnert skrev 2019-05-29 kl. 10.30:

Ett sätt att se på det är detta. Om man tänker på dokumentären som ett konstverk kan man ställa intill ett av hans två senaste alster där diktjaget bekymrat konstaterar att han varit "too fond of the blues". Det finns m a o nån slags oro om att mörkret och desperationen -r'n'r om du så vill - inte är bra för honom i stort. Om man ser den Springsteen som framträder i dokun som ett diktjag i samma position skulle man ju kunna se berättelsen som ett jag som verkligen kämpar med att följa ljuset istället för mörkret och hela tiden väljer att berätta den ljusa historien om sig själv mer för att övertyga sig själv om vem han egentligen är än någon annan.

Jag tror, att du är väldigt nära sanningen.

[ulf]

Men, - det finns något irriterande, störande i dessa skildringar av Springsteens liv, vilka ersätter varje kritisk genomgång av hans
konstnärliga skapande. Han själv och Landau tycks ha ha fullständig kontroll över den bild av Springsteen som propageras, och
de är inte sena att utnyttja denna position. Dessa två farbröder, tror jag, är fullt medvetna om den nedgång i konstnärligt
värde, som vidlåder Springsteens produktion, och försöker skifta fokus från denna nedgång genom att framvisa Springsteens
privat-mänskliga kvaliteter, - och då i motsats till de mindre bra, vilka är de, som förenar honom med oss andra - ungefär som
Springsteen själv i sin självbiografi slätar över sämre sidor hos sig själv, och, efter den vackra, gripande skildringen av sitt
sammanbrott i den lilla staden ute på prärien, slätar över den avgrundsdjupa skillnaden mellan Nebraska och Born in the USA.
Man kan ju inte annat än bli trött och besviken över den tama, lama och i typisk USA-tradition falmilje-hyllande retorik, som, helt
i vår tids anda, försöker ersätta verket med dess upphovsman.
Ingen kan ju vilja missunna Springsteen den lycka och glädje, som han till slut funnit, men varför tro, att detta ständiga upprepande,
förutom att bibringa herr Springsteen själv vissheten om, att han valt rätt, skulle ha någon vidare avsikt, än att upprätthålla Springsteens
marknadsvärde, det förefaller mig minst sagt naivt.

Inlägget har ändrats av ulf: 2019-05-29 kl. 10.04

[Kragnert]

Ett svar skulle ju kunna vara att de förhåller sig till en samtida tendens. De senaste åren har vi ju sett en generell utradering av gränsen mellan verk och person där betraktare av olika typer av konstverk har allt svårare att förhålla sig till rollkaraktärer. I den världen blir det kanske viktigare än förut att framställa positiva bilder.

[WagesOfSin]

Idag 1400 släpps Tuscon Train.

Kolla YouTube om 4 min

[WagesOfSin]

Jag gillar denna mer än de tidigare två singlarna som har släppts.

Lyckas inte länka till YouTube via telefonen då den endast öppnar upp i appen.

[Kragnert]

Lika slätstruket som de andra två i mina öron. Om det här är det mest upphetsande från en fullängdsskiva är han nog på väg mot nåt slags rekord i intetsägande musik.

[kultsi]

Kragnert skrev 2019-05-30 kl. 22.20:

Lika slätstruket som de andra två i mina öron. Om det här är det mest upphetsande från en fullängdsskiva är han nog på väg mot nåt slags rekord i intetsägande musik.

det är väl lite som när ” lätt och lagom” bytte recept på sitt margarin?

Inlägget har ändrats av kultsi: 2019-06-07 kl. 22.00

[Kragnert]

Jag är inte helt med på liknelsen.

[haavard]

Efter några genomlyssningar kommer jag fram till att fyra sånger får bra betyg, sex sånger negativt betyg och tre är varken eller.
Albumet är inte så dåligt som jag fruktade, men inte heller ett återvändande till storhetstiden.
Efter en intensiv period nu i början kommer jag nog spela den ungefär lika ofta som WoaD och WB.

Inlägget har ändrats av haavard: 2019-06-14 kl. 00.49

[Wendy]

Faschineras mest av hur det är möjligt att Bruce kan använda min hjärna som filmprojector och visa sina roadmovies. Musiken är som brailleskrift för alla sinnen. Alla färgerna. Känslan av de väl intrampade bootsen runt foten eller favoritskorna som kastat bort för länge sen ( de finns inte att få tag i längre även om man kör hela natten ). Dofterna av ökensanden som rivs upp av bildäck. Den varma trygga doften av häst. Den söta lukten av främmande kaktusblommor, ökenväxter jag aldrig ens en gång har upplevt personligen. Smaken av whiskey. Den där kalla klara vinden som drar genom rummet ibland, ni vet vad jag menar.....
Huden på armarna reagerar på några av låtarna, hur länge sen var det det hände ? Hur gör han ?

Massor av kopplingar fram och tillbaka till hans egna album och figurer. Han stjäl friskt från flera olika countrymusiker men också lätt 60 tals pop och crooners men lämnar också på det viset direkta meddelanden till dem på musikers hemliga språk som vi inte förstår.
Det känns som han äntligen tar LJUD på allvar och använder sig av alla resurser han faktiskt har till förfogande och får häpnansväckande till elegansen hos The Walker Brothers ibland.

WELL DONE !

[kultsi]

Kragnert skrev 2019-06-08 kl. 00.56:

Jag är inte helt med på liknelsen.

Liknelsen är att du som lyssnare har redan lagt upp ribban. Plattan, i mItt tycke är genial! Han prövar nya vägar. Det passar inte i den smak du fölrväntar och därför smakar det illa.