[Roll of the Dice]

Inte direkt ett album för ESB- boysen. Så frågan är väl egentligen gör vem är detta? Inte direkt så att det flockas publik till denna form av musik dessa dagar. Bruce Springsteen gör ett album om köra runt på dekis i SW USA välter inga streaming-servrar 2019.

Skönt på ett sätt att han ger ut detta. Stärker outsidermyten om BS. Han står på egna ben och inget välter honom.
Tråkigt på ett annat sätt - bristen på starka låtar stärker snacket om att BS har svårt att beröra med sin nya musik 2019.

Hur man än vänder sig så ändan delad.

[haavard]

haavard skrev 2019-06-14 kl. 01.48:

Efter några genomlyssningar kommer jag fram till att fyra sånger får bra betyg, sex sånger negativt betyg och tre är varken eller.
Albumet är inte så dåligt som jag fruktade, men inte heller ett återvändande till storhetstiden.
Efter en intensiv period nu i början kommer jag nog spela den ungefär lika ofta som WoaD och WB.

Efter att ha lyssnat mer tror jag att jag måste ändra mig. En fördubbling till åtta bra och en halvering till tre dåliga.

Alltför tidigt att säga hur bra den blir i backspegeln.

[Kragnert]

kultsi skrev 2019-06-14 kl. 23.49:

Liknelsen är att du som lyssnare har redan lagt upp ribban. Plattan, i mItt tycke är genial! Han prövar nya vägar. Det passar inte i den smak du fölrväntar och därför smakar det illa.

Tack för förklaringen!
I mitt fall är det nog inte så att jag tycker sämre om det för att det är något annat än det förväntade. För min del är det nog helt enkelt så att jag inte tycker han gör det här särskilt bra. De genrer han besöker finns det andra som gör bättre.

[Empty_Sky]

Titelspåret "Western Stars" är bra ljuvlig. <3. Har den på repeat i bilen

[zlatan]

Vad i hvete! Detta är ju fullständigt briljant. Med hästlängder det bästa han gjort på 2000-talet eller kanske till och med sedan -87. Snälla, lägg ner planerna på en E-street turné och turnera solo med denna platta. Skulle vara enormt. Ny turné med E-street känns ju inte särskilt spännande. Att välja ut favoriter från denna skiva, ja jisses. Lättare att välja bort! Hitch hikin, sleepy joe och sundown är bara sådär. There goes my miracle är bra, resten av skivan är 5-plus

[Daek99]

Hur i helsicke kom Sleepy Joe med på albumet? Refrängen låter som en reklam jingel.

[Rockin_john]

Daek99 skrev 2019-06-19 kl. 13.42:

Hur i helsicke kom Sleepy Joe med på albumet? Refrängen låter som en reklam jingel.

Den här gör ont. Hittar tyvärr inte ett uns av "bra" i detta spår. Borde lämnats kvar i arkiven. Pinsam.
Tack å lov att vi lever i en tid av streaming och spellistor så man kan plocka bort detta spår.

[kultsi]

Kragnert skrev 2019-06-17 kl. 09.18:

Tack för förklaringen!
I mitt fall är det nog inte så att jag tycker sämre om det för att det är något annat än det förväntade. För min del är det nog helt enkelt så att jag inte tycker han gör det här särskilt bra. De genrer han besöker finns det andra som gör bättre.

Jag är väl så nördig, att jag faller för allt den mannen producerar. Och jag är mäkta glad för att det är så! Då är jag aldrig besviken. Ju färre badstränder du besökt, desto mer värdesätter du den strand du har vid husknuten..

[Kragnert]

Den liknelsen förstår jag. Som bohuslänning vet jag vad det vill säga att ha de vackraste stränderna redan sedda.

[ulf]

Det var dumt av mig att bedöma en eller två delar av en helhet. Jag citerar inte här mitt tidigare,
förhastade och faktiskt oförskämda omdöme, jag önskar att jag inte skrivit det, och vill inte ge
det yttetligare plats. Detta är, tycker jag nu, efter att ha lyssnat igenom albumets alla "spår",
ett mycket intressant album, och jag hoppas kunna göra det bättre rättvisa, i ett nytt, annat
och respektfullare inlägg.

[ulf]

Hur förbluffande nära (men ändå överraskande avlägsen från) Springsteens senaste hjältar är
inte huvudpersonen (gripande spelad av Harry Dean Stanton) i John Carroll Lynchs film LUCKY,
som SVT visade i kväll.
Det är en makalöst fin film.
Den finns på SVT Play.
Se den.

[ulf]

Det intressanta med de hjältar, som kommer till tals i Springsteens senaste album, är icke att de är alienerade, utan att de inte kan upphöra att rationalisera sin alienation. Låt oss ta Liftaren som ett representativt exempel.
Man kan lifta för att komma dit man vill; man liftar då för att nå ett mål. Man kan också ha liftandet som sådant som mål. Av detta senare sorts liftande finnes åtminstone två olika slag: antingen är det resultatet av att alla de mål och värden, som samhället i övrigt håller före som viktiga, har förkastats; och då återstår endast ett liv utan mål, d.ä. liftandet; eller så är själva liftandet grunden och förkastandet av samhällets mål en nödvändig följd därav; då har liftaren ett liv utan mål som mål; liftare av det förra slaget (emedan orsaken till deras liftande står klar för dem), vilar trygga i sig själva, och att lifta är för dem ett medvetet beslut; de kan därför vara balanserat tysta om varför de liftar; alienationen för dem är en accepterad följd av ett medvetet förkastande; liftare av det andra slaget däremot måste ständigt för sig själv och andra förkasta de mål och värden, som binder andra människor till en fast tillvaro; för dem är förkastandet en följd av alienationen; han eller hon kan därför aldrig vara tyst, måste ständigt förkasta samhällets mål. En sådan existensiell Liftare måste berätta, att han icke följer någon karta, utan mållöst driver i enlighet med vädrets makter. Eftersom Liftarens existens i liftandet icke har sin grund däri, att liftandet är ett resultat av ett underkännande av de mål och värden, som de han liftar med hyllar, utan i berättandet av detta underkännande, d.ä. i berättandet av det nödvändiga i hans liftartillvaro, kan Liftaren vare sig kategoriskt underkänna (hans existens fordrar ju att någon vill ge honom lift) eller kategoriskt bekräfta (hans existens fordrar ju också underkännandet av målens betydelse) de värden och betydelsefulla mål, som de, som ger Liftaren lift, hyllar. Så även om han instämmer i, att deras mål (egendom, familj, barn) är positiva, så gör han också tydligt, att de är positiva endast i deras värld, inte i hans. Så måste han för sig själv och andra ständigt repetera sitt mantra, som icke är: ”Jag är en Liftare”, utan: ”Jag är en liftare hela dagen lång”, vilket har en barnslig klang, och väl kan tolkas som: ”Jag förkastar ert liv, som består i att arbeta hela dagen lång”. Naturligtvis vill han undkomma den alienation, som han i och med sina ord rationaliserar och vidmakthåller, men eftersom han förkastar alla mål, kan hans befrielse endast ske på ett alienerat sätt: liksom han förs runt i sin alienation av yttre makter (väder och vind), kan han föras ut ur sin alienation endast av en likaså yttre makt: en annan människa. ”Fånga mig nu, för i morgon kommer jag att vara borta” är därför ett nödvändigt komplementet till ”Jag liftar hela dagen lång”. Det senare mantrat bevarar och försvarar hans alienation, det förra vädjar om befrielse från samma alienation. Båda är lika nödvändiga, och båda måste nödvändigtvis ständigt upprepas.

[ulf]

Western Stars är, skulle jag nästan våga hävda, Springsteens version av Becketts Krapps sista Band.

[PeterHjelm]

zlatan skrev 2019-06-18 kl. 06.33:

Vad i hvete! Detta är ju fullständigt briljant. Med hästlängder det bästa han gjort på 2000-talet eller kanske till och med sedan -87. Snälla, lägg ner planerna på en E-street turné och turnera solo med denna platta. Skulle vara enormt. Ny turné med E-street känns ju inte särskilt spännande. Att välja ut favoriter från denna skiva, ja jisses. Lättare att välja bort! Hitch hikin, sleepy joe och sundown är bara sådär. There goes my miracle är bra, resten av skivan är 5-plus

Sleepy Joe är min favorit. Jag vill helst bli glad av musik Oavsett tycker jag denna skiva är bättre än Devils and dust och We shall overcome. Men resten av hans skivor är nog bättre tycker jag. Därmed inte sagt att detta är dåligt

Dock hoppas jag det blir en riktigt bra E Street Band-turné nästa år och att skivan är i klass med Magic, som är bästa skivan detta årtusende enligt mig

[ulf]

ARTE sänder nu en gripande film om Robert Saint-Rose, som bodde på Martinique. På mitten av 70-talet byggde han en rymdkapsel, med vars hjälp han skulle fara upp i rymden, Det bränsle, som han tänkte använda för kapselns färd, var Armé Césaires poesi. Denna uppfärd skulle han göra icke blott för egen berömmelses skull, utan också, och framförallt, för sitt lands ära och rykte.
Han stängde alltså in sig i kapseln och reciterade Césaires poesi. Utanför kapseln stod hans flickvän och flertalet vänner. När mörkret kom, och kapseln icke visat några tecken på att verkligen lyfta, lämnade de honom kvar där han satt i kapseln.
Man skulle ju av detta referat kunna tro, att ARTES film är en berättelse om ett löjligt försök att höja sig över den jordiska verkligheten, men faktum är, att filmen skänker både förståelse för och heder åt hans försök.
Nu undrar kanske någon, vad har detta med Springsteen och hans senaste album att göra? Jo, för att se sambandet behöver vi bara byta ut rymdkapsel mot rock and roll (i meningen av: We gotta get out of this place) och Césaires poesi mot Springsteens.
Båda vehiklarna illustrerar samma insikt:
Man kan inte förändra sitt och andras liv horisontellt, bara vertikalt. Sålunda utspelar sig Springsteens första album i en värld uppspänd mellan den glädjefyllda himmeln och de levande dödas underjord, en värld upplyst och vägledd av Solen, all verklig glädjes källa.
Och Western Stars? Detta är den horisontella världen. Alla i densamma är i rörelse på jordytan, men bara tillsynes; egentligen är de alla fixerade av sitt förflutna: de är på spaning efter det liv som flytt. Solen, den är på väg ner. I trädets topp gives ingen med rädslan förknippad modets berusning, bara en bris genom kronan. Den upphöjda positionen i kranen är bara ett uttryck för alienation mellan människor. Det vertikala, som uttrycker önskan och strävan efter ett nytt, annat liv för en själv och andra har här ersatts av ett horisontellt uttryck för avståndet i rum och tid mellan varje människa i nuet och den människa som hon en gång var, och mellan varje människa och alla andra människor. Det är mörkt på Jorden, och mörkare lär det bli.
Hur det gick för Robert Saint-Rose? När dagen grydde, var han och kapseln förvunna.

Inlägget har ändrats av ulf: 2019-07-15 kl. 22.29

[haavard]

ulf skrev 2019-06-29 kl. 00.54:

Hur förbluffande nära (men ändå överraskande avlägsen från) Springsteens senaste hjältar är
inte huvudpersonen (gripande spelad av Harry Dean Stanton) i John Carroll Lynchs film LUCKY,
som SVT visade i kväll.
Det är en makalöst fin film.
Den finns på SVT Play.
Se den.

Det gäller nog många av oss.
Jag har nyss läst Lundells Vardagar (1) och om han får leva 20 år till finns det risk at han hamnar där.
Det samma gäller kanske mig om jag lever 40 år till.
90 år, ensam, rädd för döden.

[ulf]

haavard skrev 2019-07-29 kl. 18.56:

Det gäller nog många av oss.
Jag har nyss läst Lundells Vardagar (1) och om han får leva 20 år till finns det risk at han hamnar där.
Det samma gäller kanske mig om jag lever 40 år till.
90 år, ensam, rädd för döden.

Ja, så är det kanske.
Men å andra sidan: huvudpersonens ritualiserade vardag, som så påminner om Springsteens senaste hjältar, och som kan ses, som en besvärjelse mot döden, avbryts just genom det hans vertikala fall till golvet; och just genom att resa sig från dödens jord, kan han knyta den kontakt till andra människor, som ger honom både ett nytt, verkligt liv och en försoning med döden.
Springsteens hjältar, så som de kommer till tals på hans senaste album, har ännu icke mött döden. Därför kan de leva sina ritualiserade liv, fixerade av det förflutna.
Men varför är hjältar av detta slag av vikt för herr Springsteen?

Inlägget har ändrats av ulf: 2019-08-03 kl. 14.44

[Wendy]

Premiär på Thom Zimny filmen "Western Stars" på Toronto Film Festival 5-15/9 och Bruce och Patti på den röda löparen förmodligen.
Gurinder Chadhas film "Blinded By The Light" visas inte på biograferna i Norge förrän den 27/9.

Inlägget har ändrats av Wendy: 2019-08-19 kl. 17.36

[ulf]

Wendy skrev 2019-08-19 kl. 17.27:

Premiär på Thom Zimny filmen "Western Stars" på Toronto Film Festival 5-15/9 och Bruce och Patti på den röda löparen förmodligen.
Gurinder Chadhas film "Blinded By The Light" visas inte på biograferna i Norge förrän den 27/9.

På tal om Born in the USA skrev jag en gång, att Springsteen i det albumet ersatte Verket med sig Själv.
I Nebraska är hjältarnas desperata, om alienation vittnande berättelser bitande och svidande anklagelser mot ett samhälle, som inte möter sina medborgare med redlighet, rättskaffenhet, lojalitet och, ja, kärlek, - varför de också saknar den genuina självkänsla och den tillräckliga självrespekt, som skulle ha bibringat dem tillbörlig respekt för andra människor. Deras berättelser bildar en av de speglar, i vilka USA kan se sitt rätta ansikte, och vi vår framtid.
Western Star å andra sidan är en samling privata berättelser. Hjältarnas liv är fixerade av en och annan för dem själva betydelsefull händelse i det förflutna. Själva albumet är tveklöst lika ensidigt och defaitistiskt som hjältarna i sina liv är ensidiga och defaitistiska. Det är, som om människors liv icke hade någon samhällelig plats och betydelse. Här är rocknroll ett okänt begrepp. Här finns ingen djävlaranamma, nej inte ens en i fickan knuten näve.
Hjältarna i Western Star ringar tillsammans in ett slags Paradis Lost, men ett Paradis, som aldrig har funnits.
Jag håller inte Westerns Stars för ett dåligt verk, men det är på alla sätt av lägre halt och lödighet, än Nebraska, och att nu få se hur Springsteen, istället för att producera verk av verkligt värde, producerar sig själv i alla möjliga sammanhang såsom den kloke, redlige, gode, lojale, familjekäre Springsteen (ungefär som i den självförhärligande andra hälften av självbiografin), och på så sätt gör sig Själv till garanten för sitt verks kvalitet, är beklämmande.
Men som Pentti Saarikoski påpekade: Efter september kommer oktober.

[Wendy]

Inspelning av nya albumet pågår just nu enligt Ron Aniello instagram. Ska man boka hotell i Göteborg över midsommarhelgen 2020 redan nu ?